Annonce:
Annonce:
Velkommen til forummet på Andeby.dk

Snakkevornt sludrechatol og skribloman? Skriv, tast og skræp med dine venner på Andeby.dk!


Søg | Aktive indlæg

Novelmagazine 0-1: Options
hote53
8. november 2016 19:13:09 Anmeld


Tilmeldt: 19-07-2015
Indlæg: 16


Tilbage til toppen

The forwords
In late summer 2015, the Novellmagazine was created at Kalleanka.se, featuring stories by me, Arn Simba and Ogeboy. But due to general laziness from my side the magazine crashed. But now I'll publish these great stories on Andeby.dk. This will come out once a week.

If intrested for writing in the future installments, please contact me. If you're intrested in translating from swedish to danish, also contact me.

Enjoy


LEGENDEN OM SVEN VIKING

Det var för århundraden sedan. Det var på den tiden troll, drakar och häxor inte bara var myter, utan verklighet. Vår historia börjar vid ett hav.
Från landet i norr hade barbariska kämpar åkt över det vinande havet. De var ute efter rikedom, makt och ära. I strid fruktade de inte döden, utan spottade den i ögat.
Havets kalla vindar bet ej på dem, i deras hemland var kylan stark, men deras vilja för överlevnad starkare.
Under Jarlen Olaf Gråskägg sändes ett Drakskepp ut. Målet var att ta sig till fastlandet och plundra byarna där. Byar där sommaren var långt, skogarna gröna och grisarna saftiga.
Byar där skogen sjöng av glädje och luften var fylld av pollen. Där bland stora skogar och vida slätter fanns rikedomen de ville ha.

Luften ute på havet ven. Vågorna slog högt. Vid varje våg kunde man känna lukten av salt och tång. Om man hade tur kunde man se en fisk. Om man hade otur kunde man se en varelse från ens värsta drömmar.
Vikingarna var trötta på att ro, men tanken på rikedomen på andra sidan havet var starkare än rädslan och tröttheten. Även om maten smakade salt och det rådde nöd så fortsatte de.
I fören stod Lief, Olafs trogne kompanjon. Med stadig blick såg han efter land.
Bland roddarna fanns Sven, en stolt krigare och en man som kunde trotsa alla sina rädslor. Vikingarna kände sven som en stark kämpe och en god vän. Han var den sista de trodde skulle kunna förråda dem. Trots sin ljusa bakgrund var Sven en mörk framtid till mötes.

Efter dagar av att ro ropade Leif till "Land. Fortsätt ro bröder! Snart är mjöden och lyckan i överflöd!", de lade till vid stranden. Några var slagna av att äntligen få gå på land, en upplevelse de ofta hade efter långa färder.
De anlade till vid stranden. Ett simpelt tält anlade de för att i säkerhet kunna diskutera sitt nästa drag.
"Vi måste veta var den närmaste byn finns och ha en man där som kan berätta vad som finns där", Lief tog till orda. Den muskulöse vikingen såg på samlingen med krigare.
"Någon frivillig?", han visste redan vem som skulle svara på frågan och Sven gjorde det.

Den modige kämpen gav sig ut på vandring i skogen. Han visste inte vilka varelser som bodde i den, men det var inget han ville få reda på. Han fruktade att han skulle få reda på det.
Skogen var förtrollande, mer livlig än grannarna i hembyn kunde vara. Träden slingrade sig och formade tjocka rötter på stigen han vilken han gick.
Spår av djur som älg och hjort fanns i den mjuka leran. Lite varstans stack sten kullar upp med mycket mossa.
Mitt i skogen upptäckte han ett hus, huset var övergivet och i vissa fall sönderslaget.
Fåglarna kvittrade lite varstans.
Sven var förklädd till en köpman, om han rusade in ditt klädd som en viking skulle ingen lita på honom. Med sig hade han en Åsna som bar på olika varor.
Åsnan var grå med några vita fläckar och hette Hjärtrid.

Byn hade invånare på runt 500. En mur av trädpålar var upprest då de visste att Vikingar från norr härjar. Några soldater stod och vaktade.
Sven gick fram till porten och ledde sin åsna. Knackande från handen fick vakternas uppmärksamhet och de frågade "Vad är ditt ärende här?". De var uppenbart misstänkta. Nu gällde det att övertyga.
"Jag är bara en simpel handelsman! Låt mig komma in. Jag vill bara kunna sälja mina varor", sa han. Hoppfullt trodde Sven att de skulle släppa in honom, vilket de gjorde.




Han sålde sina varor i byns mittpunkt. De köptes av många. När en piga från en går utanför byn kom till hans stånd fylldes hans hjärta av behag. Det var omöjligt att förklara men han visste att han funnit rätt. Denna piga var kvinnan han ville dela sitt liv med. Hon hette Siv. Ett namn som nu betydde guld för honom.
"Kan jag ha dig fagra dam?", sa han.
Hon hade fyllts av liknande känslor men sa :
"Tyvärr, jag är fast hos en bonde som köpte mig som barn och använder mig som arbetslav", sa hon men Sven ville inte låta detta ögonblicket komma undan.
"Jag kan betala för att ni ska bli fri!", och så gick det till. Hon blev fri och de köpte ett hus tillsammans. Lyckan var nästan komplett. Sven hade flytt från sitt uppdrag, men en dröm plågade honom den natten.

Det brann överallt. Vikingarna stormade och Siv låg ner på marken död…

Han vaknade. Det var vad som skulle hända om han inte gjorde något. Något måste göras annars skulle byn brännas ner på marken. Snabbt gick han uppe och ut ur huset. Han vandrade genom byn. Tänkte sig den i lågor, obehaget slog honom. Han ville att det inte skulle vara så här. Han ville leva med Siv.
Han vandrade ut ur porten och ut på ängen för att tänka med rätt som det var kom älvor, lika goda och vänliga som hans moder. De dansade runt omkring honom som en vind och erbjöd en önskning.
"Kan ni låta byn bli, ett ointagligt fort? Säker för vikingarnas attack?", sa han. Han hoppades innerligt att Älvorna skulle tacka ja.
De tackade jag och de drömlika figurerna förvandlades till gamla tanter, men näbbar till mun och djurskinn till kläder. Deras skratt lätt som korpars kraxande.
I rädsla sprang Sven där ifrån, men fruktade ännu mer när han såg vad som hänt med by upplevde han större rädsla.
Sprickor i marken spruttade upp lava och en drake, mörk som natten och med en eld varm som solen. Den var stor som ett skepp, säkert större och snabbare än den snabbaste häst


Han gick rasande ut till ängen.
"Ni höll vad ni lovade men nu är de fångade i en ointaglig mardröm", sa han. Svärdet var draget.
"Men ni ville ju! Det var inte vi som vill låta byn vara ointaglig utan ni! Ni har skulden och om ni vill ha byn tillbaks måste du utföra en tjänst åt oss", de virvlade runt som galningar och tjattrade som galna fåglar. De log brett åt hans elände.
"Snälla! Vad finns det jag kan göra?", sa han.
"Res söder i långa dar. Om ni hittar och mördar kung Valdemars dotter Helen ni oss till behag gör", sa de och försvann i en puff av rök.

Svens resa tog lång tid. Häxornas uppdrag var att han skulle färdas en lång väg, över skog och bäckar. Han red långt och länge.
När regnet sved honom i ansiktet tänkte han på Siv och höll ut. När hans kropp värkte efter den lång hästfärden tänkte han på sin älskade och höll ut.
Maskerad i en svart kappa reste han långväga tills han kom fram till Kung Valdemars slott.
Det var gigantiskt. Ett riktigt skrytbygge av en mycket rik konung. En konung som med rättvisa och glädje behärskade sitt rike.

Sven gömde sin häst i skogen. Han förundrades över slottet när han tagit sig in genom att låtsas vara en handelsman. De otaliga tinnarna och tornen, riddarna som bevkade det i skinande rustning. Man kunde höra glädjen eka genom slottet, något som snart skulle förändras. På natten när folket sov smög Sven ut ur sitt värdshus, smög ut på gatorna.
Häxorna hade berättat var Kung Valdemars dotter befann sig och utrustat sven med ett långt rep i vilken ett järnkors var fastbundet.
Under månens sken slungade Sven upp järnkorset igenom fönstret och klättrade upp. Kungens dotter var fager, men det var inte samma varme i henne som Siv. Även om Prinsessan hade hår utav guld kunde hon för Sven inte mäta sig. Tankarna på Siv fick Sven att agera snabbar och utföra sitt mord.
När Sven hade rest långväga var riket i sorg, men Valdemar visste vem som gjort det. Tack vare några häxor.

"Kan ni äntligen befria Byn från er hemska förbannelse", sa Sven. Häxorna höll vad de lovade. De gamlika tanterna i allt sitt djurskinn sade i kör.
"Vi håller vad vi lovar och tackar djupt. Byn är nu öppen", sa de och försvann i rök med ett skratt.
Glädjen var kortvarig för sven. Valdemars riddare fick honom. De redd fram ur skogen och hög ner honom.

När Sven inte anlände pågrund av sin död förärgades hans kamrater. De trodde han var upptäckt och dödad. I ilska sprang de igenom skogen men vapen dragna. Siv som trodde att hennes älskare, köpmannen sven trodde att de mullrande stegen var Svens återkomst, därför stupade hon först när vikingarna stormade staden.
Staden plundrades på allt den hade. Vikingarna tog flera som trälar och tog allt värdefullt de kunde hitta. Tills sist brände de upp byn till grunden och lämnade endast några få hus kvar.

"Så vad tyckte du om historian? För att vara ärlig är det inget riktigt historiskt faktum, mer en folklegend i närheten. Fick höra den av en bonde när jag tog bilen in hit", sa den ena Historikern till den andra. De var båda utbildade historiker och skapare av några populära historieböcker.
Den som berättade historien, en 35 årig man med mustach vid namn Göran som var intresserad av vikinga tiden. Han hade skrivit en roman serie om en viking, den hade mest börjat som ett skämt men beskrevs av författaren själv som en smått idiotisk bok om en viking som mest gick runt och slogs. Men den hade ändå slagit igenom och blivit en två säsongers tv serie på Svt1 innan intresset slocknade.
Den andre var en professor i krigföring genom tiderna och hade avhandlat i "Vapen och dess offer" hur vapen utvecklats och varför de utvecklas. Han var en äldre brittisk man på runt 47 år och genom en slump hade han träffat Göran. Deras mötte hade varit igenom ett projekt mellan Sverige och England. Dennis och Göran, de passade som hand i handske.

"Det var en väldigt intressant berättelse. Men hur kunde någon ens veta om den? Det var ju ingen som fick reda på den, men det är ju ändå en myt, kanske uppstod den här någonstans runt en lägereld för tusen år sedan", sa han.
"Jag vill inte vara så säker på det. Enligt lokalinvånarna har de sett två spöklika gestalter uppe på kullen däråt", sa Göran.
Göran pekade mot en grön gräskulle bortom stranden.
Dennis kunde knappt tro sina ögon. Han var i grund och botten en skeptisk man. Spöken och religon betraktade han som bedrägerier men det han så nu kunde omöjligt vara det.
Senare skulle han undra vad det varit. Någon dimma? Några som var ute och gick? Ett falskt minne.

På denna kulle i skymningen stod två vita böljande gestalter. Man såg dem inte riktigt men den ena såg ut som en viking, eller en krigare, medans den andra var hans älskare, en piga. En kall vind for över båten.
"Jag tror det är dags att ta sig hemåt", sa Dennis.

Kampen om Lejontronen

Prolog

I den västra utkanten av den kända världen, ute i den oändliga ocean som kallas Atlanten, ligger en enorm kontinent, som kallas Atlantis. Det är en sägenomspunnen kontinent som få i den kända världen vet något säkert om. Det finns till och med de, som sedan grekernas tidevarv, trodde att det var en sjunken kontinent, med en högt stående civilisation, som en gång i en fjärran forntid sjäkn ner i havet. Rykterna om denna kontinent är dock flera än de kunskaper som omvärlden har om den, det går rykten om att där finns enorma odjur, människor med två huvuden, människor i djurgestalt, och är hemvist för väsen som troll, vättar, älvor, kentaurer, minotaurer, flygande hästar, enhörningar, gripar och obeskrivliga vidunder, fasansfulla att skåda. Det är enligt ryktet en kall och ogästvänlig plats, bebodda av vildar och barbarer, kannibaler och människoätande rovdjur.
En del av rykterna är sanna, andra är lögner och missuppfattningar. Sant är dock, att till skillnad från de mer civiliserade trakterna i Europa och Asien, så är Atlantis en otämjd och vild kontinent.
Men även här har människor slagit sig ner.
Kontinenten är en oval långsmal kontinent, som i längd motsvarar avståndet mellan Nordkap på den skandinaviska halvön och Kilimanjaro i Afrika, och i bredd motsvarar avståndet mellan Irland och Persiska viken. Sålunda kommer denna berättelse figurera på ett jordklot som är mycket större än den planet vi bebor.
Kontinentens klimat är tempererad i norr och tropisk i söder. Den klyvs på längden av en enorm bergskedja, Atlantens ryggrad. Människor som bor här, är alla människor som under årtusenden flyttat till kontinenten och skapat sig små egna civilisationer, småriken. Här finns både afrikanska, asiatiska, europeiska (huvudsakligen i de västliga delarna) och amerikanska (huvudsakligen i de östra delarna), från samtliga dessa områdens civilisationer, vars riken överlevt på Atlanti, och samtliga världsreligioner finns representerade här.
Konungariket Kiburiyeru, är ett mindre kristet konungadöme i nordöstra delen av kontinenten. Det är ett löst sammanhållet kungarike, kungen har visserligen stor makt över riket, men lokalt styrs olika områden av mäktiga klaner. Huvudstaden, vars namn är Vikingsheim, ligger mitt i riket.
Landet grundades på 700-talet av nordiska vikingar som låtti sig kristnas och därför tvingats lämna sina hedniska hemtrakter, samt av redan kristna skottar som av olika sk'l tvingats lämna landet. De slog sig ner på den altantiska kontinenten och grundade sig ett rike under dynastin Vasenburg, vilka under åren växte sig allt mäktigare. Kiburiyeru, präglades starkt av västeuropeisk kultur, men samtidigt också den kultur som rådde på Atlantis.
Kiburiyeru är ett katolskt kungadöme, men har inte mycket gemensamt med de katolska rikena på andra sidan havet och det är oklart om påvedömet ens känner till denna avlägsna del av kristenheten. Detta gör att kungamakten i princip har makten över kyrkan här.
Kiburiyeru är uppdelat i många olika mer eller mindre mäktiga klaner. Klanerna styrs var och en av en mäktig klanhövding, en lord, som styr över ett område i kungens namn. De har dock personligen stor makt och ligger inte sällan i luven på varandra och med kungen. Kungen uppbär skatt från dessa områden, och lorderna har svurit sin lojalitet till honom och det är kungen som styr när det gäller krig och övrig utrikespolitik, men i övrigt är de i praktiken självstyrande.

Huvudkaraktärerna i denna berättelse, är samtliga medlemmar av olika klaner.
Lejonens klan: Traditionellt står lejonens klan närmast kungen. Deras sköldemärke är ett blått lejon och rött kors mot en vir bakgrund. Arn Birgersson de Vasenburg, (Arn de Gothia) kungens brorson, härstammar på morssidan från denna klan.
Rödankornas klan, även känd som de Danska ankornas klan, eller Västankornas klan. (Har ett sköldemärke i form av en gyllene anka omgiven av guldmynt, mot en röd botten med ett vit kors) På morssidan härstammar Joanna Magnusdotter de Vasenburg (Joakim-von-And-Mönts) (kungens illegitima dotter) från denna klan.

Blåankornas klan (ofta i rivalitet med rödankorna), även känd som de Svealändska Ankklanen eller Östankornas klan. (Bär ett sköldemärke i form av fyra gyllene Ankor mot en blå botten med ett gult kors). På sin fars sida, härstammar Malkolm von Anka (MalkolmvonAnka) och Robert von Anka (robsan), kungens systersöner, från denna klan.
Björnarnas klan: Står också ofta nära kungen. Dess vapenmärke är en björn i silver, mot grön botten. Deras klanmedlemmar är ofta enstöringar och föredrar ensamhet. Knut de Vasenburg (Knatte V), kungens brorson, härstammar på moderns sida från denna klan

Tigrarnas klan: Bär en vapensköld i form av en gyllene tiger med svarta ränder, mot en blå botten. Oscar Karlsson de Vasenburg, (ogeboy_22), kungens farbrors sonson härstammar på morssidan från denna klan.
Getternas klan, har en vapensköld i form av en get i silver, mot grön botten, är i allmänhet boskapsfarmare. Gabriel Mikaelsson de Vasenbug, (gabbe m), kungens farbrors sonson, härstammar från denna klan på morssidan.
Vargarnas klan, bär ett skäldemärke i form av en gråvit varg mot svart botten. Harald Hotelius (Hote52), kungens farbrors dotterson, är medlem av denna klan.

Kaninernas klan: Bär ett sköldemärke i form av en kanin i silver omgiven av vita snöflingor, mot röd botten. Syhlion Marosen, (NyfikenMussePigg) kungens fars systersons dotter, är medlem av denna klan.
I övrigt finns en rad andra klaner, de viktigaste är, kungens egen klan, Kronhjortarnas klan (bär en vapensköld i form av en gyllene hjort mot blå botten), kungens egen klan. Drakarnas klan (bär som vapen en svart drake mot en silverfärgad botten), drottningens klan. Örnarnas klan, Griparnas klan med flera.
Berättelsen tar sin början omkring år 1184.
Deleted_Arn-Simba
8. november 2016 19:23:32 Anmeld


Tilmeldt: 17-01-2015
Indlæg: 80


Tilbage til toppen
Lite layoutkommentarer..

- Efter rubrikerna eller under dem, borde du skriva namnet på den som skrev berättelsen...

- Berättelsen Kampen om Lejontronen, handlar ju om medlemmar på kalleanka.se. Kanske vore det en idé att skriva deras namn i fetstil då de presenteras.... (Särskild markering kring Joakim-von-And-Mönts namn på andeby.dk, för att visa att även en dansk medlem är med i berättelsen... :P)

- Mellan varje berättelse borde det kanske finnas en tydligare avskiljare, en mall (nu vet jag inte exakt vad dem kallas), men som i Tjen och hör till exempel, en bild som egentligen bara är en linje av något slag... (Jag kan hjälpa dig att utforma en sådan, lämplig för novellmagasinet om du vill... :P)

Intresserad av rollspel? Klicka på blogginlägget nedan:
http://www.andeby.dk/default.aspx?section=profile&user=Arn-Simba&page=blog&id=17370#comment184700
Quick Reply Gem
Du skal være medlem og logget ind for at svare.



Hop til Forum
Du kan ikke skrive nye indlæg i dette forum.
Du kan ikke svare på indlæg i dette forum.
Du kan ikke slette dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke ændre dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke lave afstemninger i dette forum.
Du kan ikke stemme i dette forum.

RSS

Annonce: