Annonce:
Annonce:
Velkommen til forummet på Andeby.dk

Snakkevornt sludrechatol og skribloman? Skriv, tast og skræp med dine venner på Andeby.dk!


Søg | Aktive indlæg

NM1: Kapten Omega! Riken på Ka.se! Options
hote53
12. november 2016 12:31:09 Anmeld


Tilmeldt: 19-07-2015
Indlæg: 15


Tilbage til toppen
Kapitel 1: Konugens bekymmer

Författare: Arnsimba


Kung Magnus II Birgersson av Kiburiyeru, sitter tung till sinnes på sin tron, med händerna om lejonhuvudena ytterst på armstödet, och nedböjt huvud, medan han funderar. Han har allvarliga problem och stora sorger. En del av dem har förföljt honom under hela hans regeringstid, andra, mer personliga bekymmer hade han fått för tio år sedan.
Konungariket Kiburiyeru hade i århundraden plågats svårt av diverse rövarband som slog till mot vägfarande och ensliga vandrare och gårdar. De ständiga klanfejderna gjorde det svårt att anamma ett tillräckligt stark militärmakt för att upprätthålla ordningen, och gjorde livet svårt för den vanliga människan, för folket. Till råga på allt stod kusterna oförsvarade och erbjöd en utmärkt möjlighet för pirater att göra strandhugg mot stränderna.
Folket klagade naturligtvis, men det var inte mycket kungen kunde göra. Den armé han kunde uppbåda, genom sina egna och sina förbundnas klaner gjorde honom inte mäktig nog att konfrontera de andra klanerna och stoppa deras fejder för att istället ägna sig åt att bekämpa kriminalitet, upprätthålla ordningen och försvara riket mot dess fiender. Ty så fort han antydde att han ville minska klanernas makt och stärka kungamakten för att skipa lag och rätt i landet, uppvisade klanerna en märklig förmåga till en enad front. De hade i århundraden vant sig vid att göra nästan av de ville, och de ville inte lättvindigt släppa den möjligheten ifrån sig.

Kungen suckade. Det han behövde främst var ny teknik, nya sätt att försvara sig, och nya fästningar, ty endast med starka kungliga fästningar och styrkor, som tillhörde kungen, och riket och inte en specifik klan, skulle han kunna upprätthålla lag och ordning.

"I Europa." tänkte kungen. "Där finns stater med mäktiga kungar, med lag och ordning. Hur har de lyckats åstadkomma detta. Vi behöver deras hjälp och de europeiska handelsmännen är inte till så stor nytta i detta sammanhang. Jag får sända ut en expedition till Europa, för att utforska och lära av dem, vi behöver det, om riket ska kunna stå kvar längre. Vi håller redan på att slitas sönder av trycket både inifrån och utifrån. Jag vet nog vilka jag skulle kunna skicka."
Kungens andra problem gällde tronföljden. Hans andra hustru, Beata, som han gift sig med för tretton år sedan, krävde allt oftare att kungen skulle stadfästa vem som skulle efterträda honom på tronen. Den tolvårige sonen Karl Magnusson var den naturlige tronföljaren, men kungen måste stadfästa hans rätt till tronen. Något fick dock kungen att tveka, och det var gåtan som plågat honom i snart tio år.

År 1174, för tio år sedan, hade kung Magnus då äldste fjortonårige son Birger, som han fått i sitt första äktenskap, begett sig ut på en liten jakt i skogen tillsammans med sina vänner. De skulle återvända samma kväll. Men han kom inte. Han och hans vänner hördes inte av mera. På morgonen skickade kung Magnus ut sina män för att leta efter sonen. De hade funnit prins Birgers tre vänner, i ett stup. De hade uppenbarligen kommit för nära stupet och fallit ner. Alla tre var döda. Av prinsen syntes dock inte ett spår.

Det blev ännu märkligare. När några av kung Magnus ryttare som red flygande hästar, Pegaser, sänkte sig ner i djupet, och lyfte upp pojkarna, såg de att deras kläder var sönderrivna, som om någon eller något hade rivit i dem. Kung Magnus livmedikus, hittade dessutom spår i pojkarnas nackar, under deras kalufser, spår av något som inte kunde ha varit annat än pilspetsar. Pojkarna hade inte fallit ner, de hade mördats. Men av vem? Och var fanns prins Birger? Det var väl inte så att han själv mördat sina vänner och sedan flytt sin kos? Nej, det var inte sannolikt. Han hade kanske kunnat döda en av dem, men inte alla tre, utan att de gjort motstånd. Eller hade de gjort motståmd? De sönderivna kläderna tydde på det.
På detta fick man aldrig några svar, och inte heller på om Birger levde eller ej, och var han isåfall befann sig. Det var sannolikt att han var död, men det var inte säkert.

Sedan dess hade hans hustru Beata ansatt honom och insisterat på attt han måste utropa sin återstående son Karl till kung. Men Magnus hade vägrat, då hoppet om att Birger ännu var i livet, fanns kvar.
Nu hade tio år gått, och intet hade hörts om Birger, förutom nu. Några nätter tidigare, hade en utmattad och svårt sårad ryttare dundrat in på den kungliga slottet, uppenbarligen förföljd, och döende. Han begärde att få tala med kungen, samtidigt som läkare hade skyndat fram för att hjälpa honom. Mannen hade dock viftat undan alla hjälpande händer, sagt att han med visshet var döende, och begärde att få tala med kungen. Kung Magnus hade då tillkallats och knäböjt vid den sårades sida. Budbäraren hade då nästan mist alla sina krafter, och innan han dog, pressade han ur sig följande ord:
"Ers majestät... ni i fara... en konspiration närmare än ni tror... klaner... er son Birger fånge... " Där hade hans krafter trutit, och mannen hade avlidit, utan att ge ifrån sig mer.

Om mannen hade rätt, levde Birger ännu, och var fånge hos en klan, så tolkade Magnus detta, men hos vem? Han visste inte och det var frustrerande. Hur skulle han kunna leta rätt på prinsen?
Kungen reste sig med en suck då dörren till tronsalen öppnades. Han såg ditåt, och såg att det var drottningen. Kungen betraktade sin lagvigda hustru en stund medan hon närmade sig, och undrade hur han någonsin kunnat älska denna kvinna, hon ver mer till belastning än stöd för honom numera, hade det inte varit för deras gemensamme son Karl, det enda resultatet av deras äktenskap, hade han nog skiljt sig för länge sedan.

"Älskade make." sade Beata mjukt och lyfte handen för att smeka hans kind då hon kommit fram till honom. "Den här sorgen äter upp dig innifrån, och den där förvirrade döende budbäraren som kom häromnatten har satt obefogade griller i ditt stackars huvud. Ack arme make, jag förstår att ni saknar din äldste son Birger, det gör jag också. Men du måste lägga det förflutna bakom dig. Birger är död, han kommer inte tillbaka. Käre make, du måste utse en tronföljare. Vår son Karl är din ende sanne arvinge. Utropa honom till tronföljare nu, och bli kvitt dina bekymmer."
"Hyckla inte medlidande kvinna." fräste kungen och slet omilt hustrun i från sig. "Du älskade aldrig Birger, det vet jag nog, och jag vet också att du gladdes åt hans försvinnande, du var inte sen med att åberopa Karl som arvinge, då hans försvinnande uppdagats. Jag kan inte besluta mig förrän jag säkert vet."
"Älskade make." Drottningen verkade oberörd av kungens vrede. "Du har fått allt om bakfoten. Men hur som helst. Birger har varit försvunnen i tio år, det är troligt att han är död. Du börjar bli gammal och kan dö när som helst. Om du inte har gjort Karl till din arvinge innan dess, kan det orsaka oroligheter i riket, då andra män kan känna sig manade att axla konungamanteln, då vår sons rätt aldrig bekräftats."
"Jag kan inte." suckade kungen. "Jag tror budbäraren ville säga något, jag tror Birger lever. Det är första livstecknet vi har efter honom på tio år."

"Mannen var skadad, omtöcknad och döende. Han yrade." menade drottningen bestämt. "Du har sju själv berättat att han talade en massa osammanhängade smörja."
"Jag är övertygad om att han försökte säga något." sade kungen envist. "Och jag tänker ta reda på vad." Drottningen suckade frustrerat:
"Men det är dårskap käre make, inte kan du förlita dig på en döende förvirrad mans sista ord. Gör Karl till din arvinge och sluta grubbla över Birger, det tjänar ingert till."
"Varför är du så angelägen?" väste kungen med plötsligt uppflammande vrede. "Varför är du angelägen om att se Karl på tronen och inte ens vill hoppas med mig, som en sann hustru bör göra, att min äldste son lever."
"Hoppas på att han lever." Drottningens ansikte klövs för ett ögonblick i ett föraktfullt leende. "Du har hoppats förgäves i tio år make, inse att han är död. Han kommer aldrig tillbaka, ditt tröstlösa grubblande tjänar ingenting till, du måste..."
Kungen gav plötsligt sin hustru en rungande örfil. Drottningen föll i golvet av slaget och tog sig förvånat om kinden, och stirrade, med allt annat än kärlek på sin herre och man. Hon öppnade munnen för att säga något, men kungen hann före:
"Lyssna på mig" väste han. "Jag har fått varsel om att min äldste son och laglige arvinge lever. Jag tänker undersöka om detta stämmer. Om jag finner att det inte gör det, kommer jag att utse Karl till arvtagare, men inte innan dess, och om du prövar mitt tålamod en gång till, ska jag se till att du aldrig glömmer det. Försvinn ur min åsyn."
Drottningen kravlade sig upp från golvet, kastade en förintande blick på sin make och stormade ut ur tronsalen.

Forsättning kommer i NM#2.


REKLAM





Kapten omega, en god man som fått gudomliga krafter av de 1000 dimensionella varelserna! Med enorm kraft
kan han flytta galaxer, flyga om ljuset med lätthet, stå emot kraften av ett svarthåk och dekorera blommor.

Hans kosmiska äventyr började när han var ute en sen natt! Ett främmande ljus kom mot honom, de 1000 dimensionella! De valde ut honom till universums försvarare och försvann sedan in i kosmos svarta hav.

Winston Garth, eller rättare sagt Kapten Omega visste att hans boss ville sparka honom. Ingen anledning varför. Winston tyckte själv att han gjorde ett fantastiskt jobb som journalist. Hur han visste detta är mycket simpel. Med sina omegaögon kunde han se chefens hjärna. Med hjälp av sin ultra intelligens kunde han räkna ut vad de kemiska impulserna betyde och på så sätt läsa tankar!

"Du Winston, dina artiklar är den värsta skiten någonsin. Du, jag sparkar dig nu, din ärkeklant", grymtade hon till Winston där han satt och skrev på ännu en artikel om det höjda priset på choklad.

"Varför tycker du det", sade Winston och höll sitt medelåldersansikte i ett ultra lugnt tillstånd. Det bruna håret rörde sig inte en milimeter ur sin frisyr.

"Dina artiklar är skit... Äh, det spelar ingen roll att låtsas längre. Jag kan inte förstöra ditt omega självtroende. Jag, Evolutionerion den föränderlige ska lyckas med det omöjliga! Jag ska besegra Kapten Omega!", utomjordingen som spelat hans boss förvandlades till ett nytt läge. Ett läge format för strid.

"Hur visste du att jag är Kapten Omega?", utbrast Winston och ställde sig upp. Han pekade argsint på utomjordingen som höll på att omforma sina atomer till något insektsliknade. Svaret var simpelt, ett slag mot Omegas ansikte.

För att förstå vad som hände senare kan man lugnt säga att det gick sakta. Omega snabbade upp sig. Gick ut genom dörren, gick hem, öppnade sin soffa där hans lilla dräkt låg, drog på sig det tåliga materialet och gick hela vägen tillbaka på mindre än en nanosekund.

"Ledsen att jag tog dig så lång tid", sade Omega när han var framme. Jag hade inte förväntat mig att en utomjording skulle attackera mig så här tidigt på morgonen, men äh. Det spelar ingen roll", sade Omega och drog med sig utomjordingen ut.

När tiden äntligen gått så snabbt att utomjordingen kunde reagera var de ute i en öken, runt 100 km bort.

"Vad i? Hur kom jag hit", utbrast insektsvarelsen förskräckt och såg sig omkring.

"Tja, om jag slagit iväg dig ut i rymden i kontoret hade jag förstört det nyrenoverade fönstret. Så jag promenerade en bit och tog dig hit.", sade Omega och gäspade.

Utomjordingen såg sig omkring på den gulasanden. Det här var olyckligt. Väldigt olyckligt. Istället för att gå igenom allt tjafs med en laserstråle och annat drog den direkt fram sitt hemliga vapen, krympstrålen. Den omformade sina atomer till det mest komplicerade den visste. Innan Kapten Omega han reagera, krympte han...

Anledningen till att Kapten Omega inte kunde reagera var följande. En olycka med ett tåg höll på att inträffa. Han hade helt enkelt sett tåget med sin Omega syn och helt enkelt sprungit ditt, plockat ut alla passagerarna, stoppat tåget, byggt ihop det och satt in alla på samma plats de suttit undan. När han äntligen kommit tillbaka hade han blivit träffad av utomjordingens krympstråle, då han inte hunnit reagera.

Först krympte han till en meters höjd. Sen en centimeter! Han såg hur allting krymptes ihop. Sanden bliv enorm. Han trillade igenom den. Sanden blev till molekyler, molekylerna blev till atomer. Han såg kvarkar och protoner... higgspartiklar och stringar...

(notera, den här berättelsen är rena rama larvet)



Forsättning kommer i NM#2.

Quick Reply Gem
Du skal være medlem og logget ind for at svare.



Hop til Forum
Du kan ikke skrive nye indlæg i dette forum.
Du kan ikke svare på indlæg i dette forum.
Du kan ikke slette dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke ændre dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke lave afstemninger i dette forum.
Du kan ikke stemme i dette forum.

RSS

Annonce: