Annonce:
Annonce:
Velkommen til forummet på Andeby.dk

Snakkevornt sludrechatol og skribloman? Skriv, tast og skræp med dine venner på Andeby.dk!


Søg | Aktive indlæg

NM2: Karl Magnus uppdrag! Kapten Omega kämpar emot ondska! Options
hote53
15. november 2016 19:55:20 Anmeld


Tilmeldt: 19-07-2015
Indlæg: 15


Tilbage til toppen
Kapten Omega#2 Universum 0.1


Författare: Diktaren


Plötsligt uppenbarade sig något fantastiskt. En otroligt liten beståndsdel blev så stor att Omega kunde se den. Se dess inre strukturer. Vad den bestod av, dess innersta essens. Och vad det var, ett universum.
"Larm om en ostoppbar varelse sprider sig igenom staden. Militären är inblandad. Stor ödeläggelse har inträffat. Vi vet inte om monstret går att stoppa. Vid varje manöver att ta död på varelsen har den bara muterats till en starkare form...", sade nyhetsuppläsaren med panik i rösten.

"Vet någon vad som hänt", frågade Tommy. De satt gömmda i NewsOfTheDays redaktörsbyggnad. De såg på den brusande tv:n. De var rädda. Monstret hade tagit sig från öknen, spridit kaos i sin väg och till sist kommit fram till LandoCity.

Samtidigt i ett mindre universum flög Omega fram. Han visste hur han skulle ta sig härifrån, hur han skulle kunna bli stor igen och slå tillbaka mot Evolutionarion. Eftersom detta var ett annat universum måste det finnas något liv. Om det fanns något liv här kunde de hjälpa honom att konstruera en storleksförändrare så han kunde bli stor igen.

Han svävade fram över minirymdens oändliga avgrunder. Såg på fantastiska minikosmiska skådespel. I en röd galax, någonstans i Universumets medelpunkt såg han de första intelligenta varelserna ströva omkring.
De var barbarer. Ingen tvekan om det. De hade inget som helst kön utan var amöbor. De var kraftiga varelser med överdrivet stora muskler och gröntskin. Annars liknade faktiskt människor, förutom deras långa svans.

Kapten Omega landade på planeten där dessa varelser bodde. Deras största primitiva stam låg på en enorm ö av sand mitt ute i havet.
"Grhankugn xliur", en av krigarna viftade argsint mot Omega med en klubba. Klubban var lila, som det mesta av växtlivet på den här planeten.
Omega såg fundersamt på krigarna som kommit för att möta honom. De ropade och skreck någonting. Vad kunde de mena? Han började att skanna av deras hjärnor. Som tur var de ganska lika människor.
"Lifugn gmnif", sade Omega. Vilket på svenska betyder. "Var finns det hård sten". Han menade metall, men tyvärr hade de inget koncept av metall i sin hjärna.

"SJKkf fjkfd", sade de i kör. Det betyder ungefär, kan du ge oss gnorflk. Sen insåg Kapten Omega att de hotade honom. De skulle visst banka till honom med sina klubbor om de inte gav honom gnorflk, någon svampliknande godsak.

Omega lyfte från marken och flög iväg över det limgröna havet. Det här skulle bli jobbigt. Med sitt fotografiska minne såg han på Evolutionarions krympvapen. Riktigt komplicerat, men med lite råstyrka borde det gå att rekunstruera den från minnet ner till minsta atom...
"Vad var det!", utropade Tommy. Han var en 20 åring som börjat arbeta som journalist för runt en vecka sedan. Något hade drämt till huset, med en enorm kraft.

"Detzz ärzz bara jagz", utropade Evolutionarion triumferande, med en röst lika kraftig som en högtalare. Hans röst hördes igenom hela byggnaden. Hans hörsel var perfekt. Tack vare de ljud han hört hade hans öron utvecklats till den grad att de kunde uppfatta alla ljud, hur små de en var.
Ännu en explosion från militären skakade byggnaden. Detta var lönlöst. Evolutionarion stod emot det.
Plötsligt strålade rummet upp. Timmy, Elizabeth och alla de andra som sökt skydd i kopieringsrummet såg förvånat på den varelsen som uppenbarades. En gestalt, först stor som en pyssling växte fram. Sen lika stor som ett barn och till sist en vuxen man.

"Kapten Omega till er tjänst. Ursäkta att jag är sen men den där evolutionära varelsen hade bara krympt ner mig till en otroligt liten nivå. Ursäkta att jag stör men det är dags för mig att sätta stopp för utomjordingen", och i nästa sekund var Kapten Omega borta.
"Hahaha. Ni kan inte stoppa mig! Jag är överlägsen! Perfek... oh", Evolutionarion hade just förstört ett dussin byggnader, och skulle just eliminera militären. Han hade vandrat mot dem. Sett på deras skräck och njutit av det, men nu var han ute i rymden.

Evolutionarion såg på Kapten Omega. Omega flög efter honom. Omega var bestämd. Arg och beslutsam. Evolutionarion hade hotat planeten. Hotat hans hemplanet. Det var något han inte kunde tolerara. Omega flög ifatt Evolutionarion, laddade ännu ett slag. Ett slag starkare än något annat. Evolutionarion kunde inte ens reagera, innan han var utanför vårt universum.
Snabbt som ögat bytade Omega om som Winston, sprang in till Kopieringsrummet skrikande "Vad händer? Såg ni vad som hände?", utropade han.

"Ha. Winston. Du är alltid lika feg som vanligt. Gömde du dig toaletten?", skrattade Tommy. Elizabeth skrattade med. " Vad hände egentligen med Mary?", utropade hon. Chefen som Evolutionarion låtsats vara. Då hörde de ett bankande från skrubben i korridoren utanför kopieringsrummet.

Genast öppnade de dörren och hittade Mary, fastbunden. Hon var totalt skräckslagen. "VI MÅSTE VARNA ALLA! EN UTOMJORDING! HÄR!", utropade hon men de skrattade bara åt henne.
"Ta det lugnt. Kapten Omega har fixat den. Så det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är tidningen. Vi har mycket att skriva om", sa Tommy.

Reklam!


Riken på Kalleanka.se del 2!


Författare: Arn Simba/Lejonrenen/Arn De gothia


Kapitel 2: Kung Magnus ger ett uppdrag


Två veckor senare, i början av juli 1184, rider nio unga personer in på Vikingaheims kungaborg, samtliga är kungens unga släktingar. De tas väl emot på slottets borggård av Rikshovmästaren:
"Hjärligt välkomna till Vikingaheim mina unga vänner. Kungen blir nog glad av att återse sina unga fränder. Han har varit bekymrad en tid."
"Jaså", svarade JVAM. "Vad är det som tynger min far? Är det den olösta gåtan om min äldre halvbror som tynger hoom ännu?" Rikshovmästaren nickade dystert:
"Ja, det tynger honom värre än någinsin, beroende på ett bud han fick för mer än två veckor sedan." Rikshovmästaren böjde sig fram och sade i låg ton:
"Det ryktas om en konspiration mot kungen, och att prinsen lever och är fånge hos några av klanerna, ingen vet vad som är sant i detta. Mannen som kom med budet är död och han sägs ha varit förvirrad och kan ha yrat. Allt detta har dock gjort kungen misstänksam mot allt och alla, han är inte på sitt bästa humör."
"Jaså." sade Arn häpet. De nio släktingarna såg på varandra, och samma hemska tanke hade slagit dem alla. Om ryktet talade sanning och någon av klanerna höll honom fången, vilken klan isåfall, inte deras egen väl?
"Var är kungen", frågade Knut, han som kallade sig Knatte V.
"På jakt, han skulle komma tillbaka i övermorgon." sade Rikshovmästaren. "Jag fick bud om att ta emot er, kungen hade visst kallat er. Jag vet inte vad han ville, trots att jag är hans lojalaste, trognaste tjänare har han inte anförtrott mig, ni kanske vet varför ni blev kallade."
"Nu fiskar ni efter information." log Arn menande. "Men vi vet inte, och om vi hade vetat, hade vi inte berättat det, om kungen valt att inte berätta, varför skulle vi då göra det?" Rikshovmästaren log:
"Det var inte alls min avsikt att försöka få ur er information, unge man." sade han. "Men då ska jag se till att inkvartera er, och så får ni vänta här tills konungen återvänder.

De nio gästerna visades in till två gästrum, som låg i anslutning till varandra, de sju ungherrarna till den ena lite större och de två unga kvinnorna till det andra. Resten av dagen ägnade de sig åt att promenera runt i slottet och konversera tjänare och andra. De försökte få det att se ut som om de bara ville vara artiga, men så fort de fick höra ryktet om prins Birger, ville de gärna veta mer. De insåg dock att ryktet varierade rejält från person till person, men alla tycktes samstämmiga på en punkt. Efter händelsen med budbäraren, hade relationen mellan kungen och drottningen inte varit det bästa, snarare sämre än förut, vilket inte förvånade JVAM.
"Drottning Beata är väl påstridig som vanligt, jag har aldrig gillat henne, hon har alltid föraktat mig." muttrade hon lågt.
"Drottning Beata, är allt en riktig Ragata." fnissade Harald, han som kallades Diktaren och de andra fnissade till. Ingen av dem var särskilt förtjusta i drottningen. De hade lite olika skäl at avsky henne. För JVAM:s del, var det, föratt drottningen avskydde henne personligen, då hon var kungens utomäktenskapliga dotter, och att kungen alltid älskat sin oäkta dotter mer än han älskat sonen Karl, vilket enligt drottningen sårade henne. För de andra var det liknande skäl, av någon anledning var drottningen inte så förtjust i kungens nära släktingar.

Mitt i natten, väcktes Knut de Vasenburg, Knatte kallad, av att det bankade på dörren till deras gästrum. Knatte gnuggade sömnen ut ögonen och lystrade, där kom bultningarna igen.
När han såg ut genom fönstret såg han att det var mörkt ute, en klar himmel, med måne och stjärnor, men borggården lyster upp av fackelljus.
"Kom in." ropade Knatte och hävde sig ur sängen, samtidigt som de sex andra rörde på sig och vaknade till:
"Va, vad händer?" frågade Oscar, ogeboy kallad." Innan Knatte han svara öppnades dörren och en tjänare klev in. Han var klädd i en brun kåpa och bar ett tjärbloss i handen. Han såg sig runt i rummet och Knatte såg att hans ansikte var likblek och att han darrade:
"Ni är kungens fränder, inte sant?"
"Jo", sade Arn sömndrucket. "Vad vill ni."
"Kungens jaktfölje kom tillbaka sent i natt", tjänaren talade nervöst. "Det tycks som om kungen råkade ut för en allvarlig jaktolycka, läkarna säger att de inte kan göra något för honom. Hans majestät är döende, och har kallat på er nio, han vill tala med er innan..." Tjänaren avbröt sig och visste knappt hur han skulle fortsätta.
"Vi kommer." sade Arn tvärt, med ens klarvaken. Han och de andra sex klev ur sängarna och klädde snabbt på sig. Ute i korridoren mötte den Syhlion, hon som kallades NyfikenMussePigg, samt JVAM, båda såg ganska oroliga ut.
Tjänaren ledde dem genom några korridorer och upp för en trappa, tills de kom fram till kungens gemak. Han klev fram till dörren till kungens paradsängkammare och knackade på. En djup plågad röst sade:
"Kom in."

Tjänaren öppnade dörren och steg åt sidan med en bugning. De nio ungdomarna tvekade först, men klev sedan in i gemaket.
Synen som mötte dem var fasansfull. Kung Magnus II låg nerbäddad i sin säng, klädd i endast sin nattskjorta. En stor mörkröd blodfläck hade blött igenom bandaget han bar under skjortan och skjortan, och bredde ut sig allt mer över kungens mage. Hans ansikte var likblekt, och han andades i korta flämtande, stönande andetag. Han hade just uppenbarligen biktat sig, Runt honom stod tre läkare, en präst, samt drottningen. Hon satt vid hans huvudgärd och höll om hans högra hand, samtidigt som hon baddade hans panna. Just som de nio ungdomarna kom in, hörde de kungen mumla liksom i bön."
"Ack Herre, jag vet att jag ska dö, men varför var jag tvungen att dö just som ett varsel nått mig och jag kanske kunnat få veta vad som drabbat min son. Om min son verkligen är död, låt mig möta honom vid din sida i Paradiset."
"Åh Magnus, älskade make." svarade drottningen och kramade hans hand. Kungen reagerade inte på hustruns ömhetsbetyegelse. JVAM rusade fram till kungens sida, med tårfyllda, vitt uppspärrade ögon och skrek medan hon tog tag om hans andra hand.
"Åh far, åhfar, vad har egentligen hänt med dig." Kungen hann aldrig svara, för just i samma stund, grep drottningen, som snabbt rest sig och gått runt sängen, hårdhänt tag om JVAM:s nacke:
"Ge dig av oäkting och stör inte kungen." fräste drottningen rasande, medan hon körde JVAM mot dörren. JVAM kämpade våldsamt emot och fräste:
"Din okänsliga feta padda, varför skulle jag inte få sörja min döende far?"
"Du är inte hans dotter." väste drottningen. "Du är en simpel bastard, ett misstag, ett kryp som ovälkommet kommit till denna världen. Du blev till av misstag och borde inte tillåtas existera i denna värld, ut med dig, oäkting."
JVAM spärrade chockerat upp ögonen och stirrade på drottningen som om hon vore en vettvilling, hur kunde drottningen vara så okänslig att inte låta henne ta ett sista farväl av sin far, oavsett om hon var oäkting eller inte. Arn vredgades och rusade fram till drottningen och slet JVAM ur hennes grepp och skulle till att ge henne en örfil, då prästen lade en varnande hand på hans arm. Arn spottade mot drottningen som höjde handen för att örfila honom...
"NOG NU, ALLIHOPA." Kungen tycktes få nya krafter i sin vrede och röt så att det dånade i rummet. "Hur vågar ni bråka invid en döende mans dödsbädd, Beata, släpp min dotter och låt henne komma fram till mig. Lämna rummet allesammans, utom mina nio unga släktingar som jag låtti tillkalla, jag vill tala med dem i enrum."
"Men käre make", försökte drottningen men blev avbruten.
"Tig, och lyd min sista befallning kvinna." röt kungen. "Du har aldrig älskat mig det vet jag, låt dem av mitt blod som verkligen älskat mig vara hos mig i min sista stind på jorden, gå"
Drottningen tänkte först protestera, men insåg det lönlösa i det. Hon kastade en förintande blick på Arn och JVAM, innan hon knuffade omkull JVAM i riktning mot sängen:
"Gå då, bastard", väste hon och stormade ut ur kammaren. Efter en stund följde tjänarna, prästen och läkarna hans exempel och snart stod de nio ungdomarna ensamma kvar i rummet, tillsammans med den döende konungen.

JVAM reste sig upp från golvet och stegade fram till faderns bädd, satte sig på pallen där drottningen nyss suttit och tog fadern hand:
"Förlåt oss far." mumlade hon. "Vi menade inte att."
"Kom fram ni andra och ställ er omkring mig." sade kungen i lugn ton. "Oroa dig min dotter, jag klandrar er inte." De andra kom och ställde sig kring kungens bädd.
"Varför hatar drottningen mig så?" snyftade JVAM.
"Du är min illegitma dotter, född i utomäktenskaplig säng, och eftersom hon är min hustru, har hon svårt att acceptera det." sade kungen och såg allvarligt in i dotterns ögon. "Men du blev inte avlad av misstag, och du blev till långt innan jag gifte mig med Beata. När min första hustru dog, sökte jag tröst hos en av min hustrus hovdamer, och vi inledde ett förhållande, du är resultatet av den."
JVAM nickade, jo, det visste hon mycket väl.
"Farbror, vad har du råkat ut för?" frågade Arn försiktigt.
"Jaktolycka, en kronhjort som vi jagade, gick till anfall och rev upp ett djupts sår i min mage, med sina horn, så att det skadade vitala organ, och som ni vet är buksskador obotliga." Kungen stönade till, och fortsatte:
"Men det var ingen jaktolycka, och jag vill att ni minns det. Jag blev mördad." De nio ungdomarnas ögon spärrades upp vid kungens ord.
"Mördad." sade Knut andlöst. "Hur och vem" Kungen suckade:
"Vem anstiftaren är vet jag inte helt säkert. Mördad blev jag dock. Kronhjorten som anföll mig missade mig, men istället rände två soldater sina spjut i mig, i skydd bakom kronhjorten så att det såg ut som om kronhjorten gjorde det. Soldaterna tog därefter sina liv, förmodligen för att de inte skulle kunna fångas levande."
De nio ungdomarna rös. Det insåg att det måste vara riktigt kallblodiga mördare som efter sitt värv hellre tar sitt liv, än flyr. De brydde sig således inte om huruvida de själva dog, bara de genomförde sitt dråp.
"Var det det ni ville berätta för oss?" frågade Syhlion.
"Ja, och en sak. Jag hörde mördarna ropa "För prins Karl, för prins Karl." då de gjorde det."
"Tydligen någon som hellre vill se er unge son Karl på tronen än er själv" gissade Ogeboy 22.
"Karl är inte min son." sade kungen lågt, och fortsatte innan någon hann säga något:
"Drottning Beata tror att jag är blind, men det är jag inte. Karl är uppenbarligen inte min son, han har inga likheter alls med mig, men dessutom med sin mor. Dessutom vet jag med säkerhet att drottningen vid tiden för Karls tillblivelse, då jag själv befann mig i fält, var otrogen med en släkting från drakarnas klan. Hon har bedragit mig i alla år. Det är delvis därför jag har tvekat att utropa en tronföljare."
"Men farbror, hur kunde du låta denna otrohetsskandal fortgå?" frågade Knatte upprört. "Jag menar om hon varit otrogoen under hela ert äktenskap, hade ni väl kunnat skilja er eller gripit drottningen och avrättat henne för otrohet."
"Inte utan att göra drakarnas klan till mina fiender, och de är mäktiga. I ett land med svag kungamakt kan en kung inte stöta sig med de mäktigaste klanerna, annars vore hans makt inget värt. Dessutom hade jag inga direkta bevis mot drottningen."
"Vem ska ärva er tron nu då far, om Karl inte är er son." Kungen suckade:
"Det var det jag ville tala med er om. Jag vet att min son Birger lever. Detta låter kanske som en döende mans sista förtvivlade hopp, men jag ber er, tro mig, min son lever."
"Farbror, inget skulle göra mig gladare om det vore sant." sade Arn mjukt. "Men hur vet ni, han har ju varit försvunnen i tio år, och förmodats vara död, så hur kan ni veta?"
"För några veckor sedan kom ett bud till mig, en ryttare som var jagad och blodig. Innan han dog av sina skador avslöjade han för mig om en konspiration, att några klaner var inblandade, och att prins Birger var fånge. Tyvärr hann han aldrig säga vilka. Jag har låtit sprida ut att mannen var förvoirrad, så att mina fiender ska tro att jag fåfängt sätter mitt hopp till en dåre, det gör dem mindre vaksamma, vilka de nu är. Men det ingen vet är att jag fann ett föremål hos mannen, samma föremål som Birger hade med sig den dagen han försvann. Kungen höjde på huvudet och lirkade en stund under sin huvudkudde, innan han drog upp ett föremål och höll upp den så att de andra fick se den, den bar spår av nyligen intorkat blod. Det var en amulett, i form av en kronhjort, i trä och målat med guldfärg, fastsatt i ett halsband gjord av snäckor.
"Vad är det?" frågade gabbe?" JVAM:s röst lät ovanligt tjock, och rösten darrade då hon sade:
"Det är ju den." Kungen smålog:
"Jag ser att du känner igen den, min dotter. Det var den gåvan då gav till din bror på hans fjortonårsdag, månaden innan han försvann. Enligt budbäraren, skulle prinsen ha lyckats ge den till honom som ett bevis för att han levde. Jag tror han har ristat in ett budskap i halsbandet, men jag har inte lyckats tyda det."
"Jag antar att ni vill att vi ska göra någonting med detta, eller hur?" frågade NyfikenMussePigg fundersamt. Den döende kungen nickade:
"Ja, ni är de enda jag vågar lita på i detta fall. Efter min död är det sannolikt att Karl kommer till makten, med eller utan blodsspillan. Jag fruktar det värsta för riket nu då jag är borta. Jag ber er därför om två saker, båda är avgörande för rikets framtid och välgång. För det första, vill jag att ni söker reda på Kiburiyerus rättmätige konung, min sin Birger, var han än befinner sig, och sätta honom på tronen. För det andra, vill jag att ni beger er till Europa, och försöker lära sig om deras försvarsteknik och byggandet av fästen och dylikt. Jag vill att Kiburiyeru ska öppna för ett samarbete med omvärlden och att ni försökr lära er europeisk krigskonst och förvarsteknik, allt detta i kungens namn. Ty kungamakten måste stärkas, makten måste centraliseras och staten måste skaffa ensamrätt till att bilda trupper, om vi ska kunna få till stånd lag och ordning i riket och kunna försvara våra gränser effektivt, försår ni mig."

De nio ungdomarna nickade:
"Det blir ingen lätt uppgift, och ni kan ha svårt att få klanerna med er. Men svär på att ni tänker göra ert bästa för att följa min sista vilja."
"Det svär vi." svarade alla nio med en mun. JVAM såg sin far stint i ögonen och sade:
"Om Birger lever, svär jag på, att jag inte tänker vila förrän jag funnit honom, och är han död, tänker jag inte vila, förrän jag hämnats hans död, det svär jag på far."
"Tack, mina unga fränder, gör vad ni måste för rikets bästa." Kungen började tala stötvis nu och allt mer plågat nu, och de nio ungdomarna såg på honom att han snart skulle vara död. En smörtvåg genomforsade kungens kropp och han spände sig mot smärtan och klämde med sin hand hårt om dotterns hand. Denne flämtade till, tog sin fars hand i sina och viskade:
"Såja, lugn far, lugn."
"Mina... unga... fränder." stönade kungen. "Det är dags nu, farväl mina unga fränder och lycka till med ert uppdrag. Säg till Birger, om ni finner honom, att mina sista ord... gick.. till ....honom."

Kungen tystnade och andetagen kom rosslande och ojämna. Han blev allt mer frånvarande och det gick inte längre att tala med honom. Man såg att han plågades svårt av sina skador, men ingen kunde göra något för att lindra kungens plågor. Ingen av ungdomarna märkte att det hade blivit ljusare i rummet, eller att vaxljusen på varsin sida om kungens säng nästan hade brunnit ut.
Ingen av dem talade, utan vakade tyst vid kungens sida. JVAM höll om faderns hand och kände hur den skälvde i hennes händer. Tårar blänkte redan på hennes kinder och på de andras också.
När gryningssolen kastade sitt första sken in genom vindgluggen i gemaket och lyste rakt på kungen i hans bädd, tycktes hans hår och skägg glänsa som aldrig förr, han tycktes bada i gryningssolens sken. En sista darrning genomfor kungens kropp, och han drog en djup suck. Det var hans själ som till sist lämnade kroppen.
När JVAM kände hur faderns hand i hennes slutade skälva och istället blev slapp, såg hon upp, Arn böjde sig fram mot farbroderns kropp och lade två fingrar mot hans hals för att känna efter pulsen och kontrollera hans andning. Så reste han sig och såg på de andra, medan han skakade på huvudet:
"Han har lämnat oss."
Hans röst bröts, och han brast i gråt. JVAM:s ansikte skrynkaldes ihop och med ett ångestfyllt förtvivlat skri, kastade hon sig över faderns kropp och började gråta i högan sky. De sju andra brast också i gråt.

De grät så en stund, sörjde den bortgågne kungen. Till sist, tog de sig alla samman. Arn slöt kungens halvöppna ögon, medan JVAM och Knut knäppte hans händer över täcket. Så reste de sig upp och gick, med Arn först, mot dörren.
Utanför dörren stod Rikshovmästaren. Han hade nyligen nåtts av beskedet om kungens skada och stod nu utanför och inväntade besked. Så fort han såg de nio ungdomarna, reste han sig från sin bänk utanför gemaket och kom oroligt fram till dem:
"Hur står det till med konungen, har den största olycka drabbat oss?"
"Ja, herr rikshovmästare." sade Arn hest. "Konungen är död."

Rikshovmästaren böjde sitt huvud och de nio såg att han sörjde. Han klev tyst in i kungens gemak, samtidigt som han skickad en tjänare med budet till läkarna och prästerna Själva drog de sig tillbaka till sina gemak.


Fortsättning följer i nr 3!
Quick Reply Gem
Du skal være medlem og logget ind for at svare.



Hop til Forum
Du kan ikke skrive nye indlæg i dette forum.
Du kan ikke svare på indlæg i dette forum.
Du kan ikke slette dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke ændre dine indlæg i dette forum.
Du kan ikke lave afstemninger i dette forum.
Du kan ikke stemme i dette forum.

RSS

Annonce: